En fågelunge ur ägget kröp ut,
vinglig och yr och så darrig i knäna.
”Här har väl jag aldrig varit förut?”
tänkte han när han såg skogen och trä´na.
Han var så hungrig, han pep och han tjöt.
”Jag vill ha mat!” skrek han. ”Nu meddetsamma!”
”Ja , du ska få. Ta det lugnt!” sa hans mamma.
Och han blev matad med tjock härlig gröt.
Han växte snabbs för han åt nästan jämt.
Allt åt han upp som han fick i sin kräva.
Men så en dag sa hans mamma bestämt:
”Kom ska jag lära dig flyga och sväva.”
”Flyga, det tror jag väl inte jag kan.”
pep fågelungen. Men mamma hon svara:
”Hoppa och flaxa med vingarna bara.”
”Okej.” sa han
Och så hoppade han.
Och han flög och han flaxade som bara den.
Men så kom en vind och vände honom upp och ner och så tillbaks igen.
Han blev yr i huvet och alldeles kall.
Och så glömde han helt bort att flaxa och då krockade han med en tall.
Han föll ner mot marken men sen kom han på
hur det var han skulle göra och hans båda vingar började att slå
och då,
ja, då….
Åh, vad han flög
upp i det blå.
Vindarna sög,
men han, han flög ändå.
Han vinkade glatt
ner mot sitt träd
där hans mamma satt
och vinkade med.
Luften var hög.
Vindarna sög.
Vingarna slog han.
Vindarna tog han.
”Åh, vilken tur!”
sa han förnöjd.
”Av alla djur
är jag just ett sånt som kan flyga i himmelens höjd.”
Föregående låt: Nyhetsvisan | Ur Häng med till Farbror John | Nästa låt: Ormens krälsång